Tiden går fort. Det var plötsligt VÄLDIGT länge sedan jag uppdaterade bloggen. Dags för en summering av de senaste 4(!) månaderna.
Senaste inlägget var ju skrivet efter att jag varit på återbesök hos läkaren nio veckor efter operation. Trots vissa problem såg ju allt ganska bra ut då... Man kan väl sammanfatta perioden med att formkurvan inte varit direkt stigande sedan dess.
Anyway. Här kommer en kort recap:
Maj:
Tränade på, formkurvan pekade åt rätt håll. Testade lätt jogging för första gången i slutet av maj, och det kändes helt ok. Blev lite sliten dagen efter, men inte värre än att jag försökte igen ett par dagar senare. Kändes ändå som att det var lite tidigt, och jag avvaktade sedan med mera jogging.
Juni:
I slutet av juni (tror det var den 24:e) var jag ute med röjsågen hemma för att rensa vårt övervuxna dike. Den som jobbat med en röjsåg vet hur man rör sig fram och tillbaka, och belastar än det ena, än det andra benet. Det kändes bra när jag gjorde det - men satan vad sliten jag var dagen efter. Kändes inte bra alls. Kan inte rekommenderas i samband med knärehabträning av broskskada!
Juli:
Sista veckan inför semestern, 2/7: Hade varit ganska kass (smärta inne i knät, troligen från broskskadeområdet) efter röjsågsincidenten. Gick på Vasagatan i Göteborg på väg att hämta lunch. Plötsligt, i ett helt vanligt steg, knäppte det till i knät med ganska vass smärta som följd. Smärtan satt sedan i resten av dagen, och knäppningarna i knät gav sig tillkänna på varje steg. Konsulterade sjukgymnast-Louise som gjorde diverse menisktester på mig. Verkade inte vara menisken. Knäppningarna i knät försvann efter några få dagar, men smärtan fanns kvar. Fortfarande handlar det om belastning på nästan sträckt ben som är det största problemet.
Första veckan på semestern: Började känna mig riktigt kass i knät. Haltade mycket värre nu än några veckor tidigare, och det känns som att det går snabbt åt fel håll. Vi (jag och Louise) bestämde att det var dags att börja om på allvar med träningen - jag klarade inte längre hälften av det jag gjorde innan "incidenten", och det var bara att gå tillbaks till GÅ. Tränade sedan flitigt (i princip varje dag) under semesterns fem veckor. Mot slutet av perioden började jag känna mig bättre, men jag var fortfarande ganska halt.
Augusti:
Efter att ha trappat upp försiktigt under juli började jag med lite tuffare träning igen den 12/8. Nu var det tre dagar per vecka på kliniken som gällde igen, och övriga dagar minst 30 minuters träningscykel. Det går lite bättre nu, men den där knäppningen i knät alltså - någonting hände där. Frågan är vad. Haltar fortfarande p g a smärta inifrån knät i varje steg.
Idag:
Snart är det dags för 6-månaders återbesök hos läkaren. Man hade ju hoppats att man skulle börja närma sig 100% då, men jag känner mig snarare som att jag ligger runt 50% på min "fysisk status"-skala... Återbesöket är om en vecka, den 2/9. Återkommer med rapport efter det.
Var på obligatoriskt återbesök hos läkaren idag. Fick nu officiellt OK på att ta av ortosen. Äntligen! Jag hade i förväg funderat ut några saker som jag ville prata om:
Louise har inte varit nöjd med hur mitt steg ser ut. Jag har svårt att sträcka ordentligt i frampendlingen, eftersom det gör ont i ett visst läge nära full sträckning. Så jag har gått med lätt böjt knä under många veckor nu. Idag hade vi ett "allvarligt snack" om detta, och jag tvingades försöka ta mer riktiga steg och trotsa smärtan.
Det gick faktiskt bättre än jag trodde. Får försöka skärpa till det där nu då, även om det gör lite ont varje steg...
Tränar fortfarande 3 ggr per vecka på Fysioväst. I måndags testade jag att cykla på motionscykel och det gick bra. Man behöver kunna böja 110 grader för att kunna cykla, och det går precis. Vi lade även till några andra övningar i veckan, och det verkar fungera, även om leden varit lite extra varm och svullen på kvällarna efter träning. Dagen efter träning känns det bra igen.
Den där smärtan på rakt, belastat knä som jag haft länge nu börjar avta. Den finns fortfarande, men är inte lika stark.
Fysisk status-värde: 36
Jag har bestämt för mig att min doktor sa till mig efter operationen att jag skulle ha ortosen i sex veckor, och att den sedan skulle tas av. Så när sex veckor hade gått så tog jag av den. För att vara säker på att det var rätt så bad jag min sjukgymnast kontakta doktorn och fråga vad som gällde. Idag kom svaret - ortos på i totalt nio veckor, visserligen upplåst från och med nu. Men ändå. Det kändes som ett steg bakåt. Jag hade ju ändå varit utan den i fem dagar nu och hade vant mig efter de första dagarnas osäkerhet...
Jag går ungefär lika graciöst som en halt 80-åring för närvarande. Sedan igår har jag slutat med ortosen/benskyddet. Jag hade sett framför mig att det skulle kännas kanon, men det blev inte riktigt så. Det känns osäkert. Riktigt skönt att slippa den på natten visserligen.
Ska enligt ordinationen inte böja knäleden mer än 90 grader i några veckor till, och det är i nuläget inga problem att följa den regeln - jag kan nämligen böja precis 90 grader och sen är det tvärstopp.
Har tränat måndag/torsdag och så blir det imorgon lördag också.
Skulle tränat idag, men det blev städning istället. Första gången jag missat ett träningstillfälle sedan jag började på allvar för några veckor sedan. Är ändå lite förkyld just nu så det var kanske lika bra att vila.
Fortfarande svullnar benet nedanför knät rätt rejält av att vara på jobbet (d v s av att vara sittande en hel dag). När man kommer hem efter en dags sittande är hela smalbenet svampigt och läbbigt.
Hur känns knät? Ont vid belastning i sträckt läge, annars ganska bra.
Om fem dagar skrotar jag ortosen!
Fysisk status-värde: 30
Min sjukgymnast (L) läste här i bloggen att jag anser att jag för närvarande mest håller igång så gott det går fram tills jag blir av med ortosen. Det föll inte i god jord, och tyder på fel inställning! Träningen just nu är fokuserad på att få tillbaka rörligheten, och framför allt sträckingen av knäleden, och det är förstås superviktigt och måste jobbas med dagligen! Jag har lite kvar att göra där får jag väl erkänna. De där sista graderna är SVÅRA att få till. Och det gör ont (5/10) när man pressar sig.
Man tänker mycket på hur det ska gå, om det ska bli bra etc, och den senaste tiden har jag intresserat mig lite mer för rehabilitering av broskskador. När jag blev utskriven från sjukhuset fick jag information om hur korsbandsrekonstruktionen och menisksuturen ska behandlas/rehabiliteras. Mikrofraktureringen av broskskadan fick jag inte någon direkt information om hur man ska rehabilitera. Det tolkar jag som att de restriktioner som ges av korsbandsoperationen och meniskoperationen är tillräckliga för att "skydda" läkningen av broskskadan.
Nu har jag börjat gräva i det, och åsikterna om saken verkar gå isär. Den mest spridda uppfattningen tycks vara att man bör vara försiktig med belastning den första tiden. Ofta rekommenderas avlastning* med kryckor ända fram till 6 v efter operation, och att man därefter trappar upp belastningen successivt. Jag började trappa ner på kryckandet efter tre veckor och slutade använda dem efter fyra, vilket alltså skulle vara för tidigt? Jag får gräva vidare.
Man funderar en del, och vill ju göra rätt så att det blir bra på sikt. Men det är svårt att göra rätt när ingen tycks veta vad rätt är.
* Med avlastning menar jag "inte full belastning", d v s allt från att inte belasta alls till att nästan belasta fullt.
Testade att köra bil igår. Inga problem! Har nu tränat 7 ggr på Fysioväst på 15 dagar, och har börjat trappa upp lite på de flesta övningar. Fortfarande handlar det ju mest om att hålla igång musklerna i benet eftersom det sitter fast i ortosen p g a menisksuturen.
Nästa milstolpe är att få slänga ortosen åt h-e! Jag har pratat med min ortoped och han säger att det är ok att göra det efter sex veckor, så nu är det det som gäller. 10 dagar kvar dit!
Mätte precis lårens omkrets igen:
Vänster: 45,5 cm (46)
Höger: 43 cm (45)
Förra mätningens (3 veckor sedan) resultat inom parentes.
Är sedan ett tag tillbaka rätt så rostig i knäleden på morgnarna när jag vaknar. Efter att ha varit igång ett tag (eller som idag efter träning) så känns det mycket bättre.
Dagens "fysisk status"-värde: 28
Jag har börjat längta efter den dagen då jag får klara mig utan ortosen. Fick tid för återbesök hos läkaren för några dagar sedan: det blir inte förrän den 23 april.
Igår tränade jag på en s k cross-trainer... En sån där TV-shop-maskin som ser ut som en förvuxen träningscykel med två spakar som man håller i. Det var faktiskt ganska bra. Kommer ju inte kunna cykla än på länge och detta är nog det närmaste jag kan komma just nu.
Går utan kryckor (fortfarande lite haltande). Med skyddet (ortosen) känns det bra att gå, men utan den är jag mer försiktig och vågar inte riktigt ta ut stegen. Om jag sträcker maximalt i knäleden och samtidigt belastar så har jag en smärta (3/10) som jag tycker kommer från "mediala femurkondylen". Är det där broskskadan sitter? Får kolla min gamla magnetröntgenbedömning...
Op + 26 dgr: Började fuska lite utan kryckor igår, och idag tog jag faktiskt inte med dem till jobbet. Jag går väl lite haltande och konstigt fortfarande, men det känns ändå bra att kunna klara sig utan käppar.
Nästa milstolpe blir att börja köra bil igen. Snart.
Så här ser det ut framifrån op + 24 dgr. Louise undrade varför jag hade tagit en närbild på mina fingrar...
Jag försöker spänna quadriceps så mycket det går i bägge benen. Det händer liksom inte så mycket i högerbenet...
Är inne i fjärde veckan efter operation nu, och har tränat på Fysio Väst tre ggr denna vecka (mån, tors, lör). I veckan har det varit lite fram och tillbaks med mer vätska i knät på kvällarna, men idag känns det faktiskt riktigt bra. Går helt OK utan kryckor nu (tycker jag, men vad Louise tycker är en annan sak).
Fortfarande fattas några graders sträckning. Jobbar mer aktivt med det nu.
Bäst just nu: R.E.M: Supernatural Superserious - klassisk R.E.M. precis som jag vill att de ska låta.
Fysisk status-värde: 26
I måndags var svullnaden nästan borta, men sedan några dagar har knät blivit mer svullet igen. Detta beror på en av två saker som ändrats sedan i tisdags:
Idag var jag på jobbet för första gången sedan operationen. Skönt att vara tillbaka, men lite tungt att sitta/stå hela dagen. Kroppen är invand med att ligga på soffan nu.
Känner mig ganska sliten i benet nu efter gårdagens sjukgymnastik och dagens arbete.
Min godtyckliga "fysisk status"-kurva klättrar sakta uppåt. Så här ser den ut nu:
Dagens statusvärde: 23.
Mest irriterande just nu: stramande biceps femoris
Tog några försiktiga steg utan kryckor nu på morgonen. Det går inte så snabbt, men det går. Av praktiska skäl är detta ett ganska stort genombrott. Plötsligt kan man bära saker igen. Såna saker som att plocka fram en macka till TV-soffan eller ta en kopp kaffe kan vara krångligt när man hela tiden är beroende av kryckorna.
Ett annat framsteg är nära. Igår kväll kände jag inget behov av att ta tabletterna, men tog dem ändå. Nu på morgonen känns det inte heller nödvändigt. Så jag avvaktar och hoppas att det funkar.
"Ja det var en rejäl blödning du har fått", sa sjukgymnasten igår. Så här ser det ut idag, operation + 15 dagar.
Undrar hur det brukar se ut. Förmodligen inte riktigt så här.
Nu vågar jag stödja på benet. Testade att stå på ett ben igår hos sjukgymnasten. Hon sa att det är OK att lägga på full tyngd när man står upp med rakt ben.
Det börjar kännas lite bättre nu. Baksidan av höger lår är rätt kass, men det går att hantera. Har börjat lägga lite mer tyngd på höger ben nu, men är fortfarande fullständigt beroende av kryckorna.
Igår kväll testade jag medvetet att inte ta mina tabletter på kvällen. Sov därför riktigt kasst. Tydligen är jag inte mogen att sluta med dem ännu. Dosen just nu är alltså fortfarande ((2 x Panodil + 1 x Voltaren) x 2) per dygn.
Imorgon ska jag till sjukgymnasten nere i Varberg på 2-veckors-rutinkontroll. Något säger mig att jag ligger sämre till än genomsnittet.
Varför har jag såna problem med biceps femoris? D v s den stora muskeln på baksidan av låret.
Beskrivning av problemet som det yttrade sig igår kväll: ömt, stramande vid aktivering, ej vid vila. Särskilt vid sträckning och ännu mer vid sträckning liggande på sidan (typ klassisk Susan Lanefelt-pose...). När jag skulle ta mig mellan soffan och sängen (20 meter) vid läggdags fick jag mer eller mindre släpa benet efter mig. Kunde inte ta såna där markerade steg som min sjukgymnast har sagt åt mig. Muskeln är öm och även senan ner mot muskelfästet nere på utsidan av höger knä.
Varför blev det så? Möjliga anledningar:
Baksida lår ömmar och stramar. Man önskar sig en vecka framåt i tiden. Utvecklingen går långsamt. Det känns som jag är på någon sorts platå. Inte mycket har hänt de senaste dagarna.
På torsdag ska jag ner till sjukhuset igen för att träffa en sjukgymnast. Någon gång mot slutet av veckan ska det blodiga bandaget läggas om. Det ska bli skönt. Jakob ryser varje gång han ser det - det ser ju rätt läskigt ut.
Benet krymper snabbt - musklerna i benet som inte används förtvinar. Ska försöka mäta det snart. Jag vet att det skilde 2,5 cm i omkrets inför operationen (till vänsterbenets fördel). Det gäller att ligga i med de små sjukgymnastikövingarna. Å andra sidan sa doktorn till mig att jag skulle ta det försiktigt med träning de första två veckorna. Bäst att lyda honom.
Louise var ganska nöjd med min sträckning i knäleden i alla fall. Det fattas några grader jämfört med vänster knä.
Fysisk status: 11/100
Kollade igår "The sentinel" ("Hotet inifrån"): 4/5
Jag har lekt med tanken att strunta i ortosen på natten. Den är obekväm och jobbig och jag inbillar mig att jag skulle sova bättre utan den. Vad skulle kunna hända? Nu vet jag vad som kan hända. 01.50 råkade Louise peta till min fot i sömnen. Jag fick en sån där reflex som man kan få ibland när man precis somnat in. Benet drog ihop sig med full kraft och stoppades effektivt vid 65 grader av mitt exoskelett... Men muskelsammandragningen... Smärta 9/10. Fick en sån adrenalinchock att jag inte kunde somna om.
Man undrar vad som hänt om den inte varit på? Usch.
Har kollat tv i några timmar sen dess. Dags att sova.
Fysisk status. Extremt godtycklig skala. Mest för att ge en bild av om det känns som att det går åt rätt eller fel håll.
100 = före skada
0 = direkt efter operation
De senaste 36 timmarna har inneburit en gradvis konstant förbättring. Jag ligger fortfarande helst med benet horisontellt mest hela tiden, men det är ok att vara upprätt kortare stunder. Det bättrar sig, men det går ganska långsamt. Är fortfarande inte lika pigg som jag var i måndags.
Några olika saker som inte är skönt:
Natt: bättre än förra men sämre än i helgen.
Dag: Mest horisontalläge idag, men det är inte lika illa i vertikalläge idag som det var igår.
Har haft ortosen avtagen nästan hela dagen idag. Det känns helt enkelt bättre utan den. Man får vara försiktig så man inte gör något misstag bara.
Varning! Sätt INTE kryckorna på någon leksak på golvet. Det kan gå åt HELVETE! Har lyckats undvika det hittills, men det gäller att vara vaksam.
Har minskat dosen Panodil/Voltaren idag. Tror det kommer att räcka med 3x dosen idag. Kanske kylbandaget har hjälpt till? Har haft det på stora delar av dagen idag.
Plötsligt hade jag en jobbig natt! Benet har känts pulserande och mer svullet inatt. Har inte sovit bra alls. Idag har jag plötsligt problem att vara i upprätt position. När blodet rusar ner i benet börjar det värka i lår och smalben. Vill helst ligga ner hela tiden.
Igår gick allt så bra tyckte jag. Varför denna plötsliga försämring?
Spekulationer:
1. Kanske testade jag gränserna för hårt under måndagen? Började känna mig mer och mer självsäker, och lade på lite mer tyngd på benet vid kryckgången.
2. Blödningarna i benet har börjat "hårdna" eller hur man nu ska säga. Blod som vill fram kommer inte riktigt fram och så blir det jobbigt och pulserande?
Har inte orkat träna lika flitigt idag. Har varit mer noga med att ta mina tabletter regelbundet och har även testat mitt kylbandage som jag fick med mig från sjukhuset. Det funkade bra. Har legat ner i princip hela dagen idag. Bara gått upp för toalettbesök och andra nödvändigheter.
Såg klart "Tolken" med Nicole Kidman och Sean Penn. Betyg: 3/5.
Idag fyller Elina 3 år. Vi har haft kalas för henne, så dagen såg ut ungefär som gårdagen.
Status är samma som igår. Värktabletterna behövs, men jag har inga problem att hoppa på kryckorna. Kanske kan komma tillbaka till jobbet om några dagar? Spenderar en hel del tid halvliggande i soffan eller i sängen med min bok.
Idag har det varit full fart här hemma. Jakob har haft barnkalas. Tio barn lekte för fullt i några timmar mitt på dagen. Jag höll i videokameran till viss del, men satt en del i soffan också utan att skämmas.
Har ordinerats mer släpcykling och fotpumpningar av Louise. Bara att lyda. Hon säger att hon är tveksam till att vara min sjukgymnast för att hon tror inte att jag kommer att följa hennes instruktioner. Men jag tänker göra det. Oavsett vad hon tror.
Känslan i benet är ganska bra, även om det var rätt bökigt att sova med ortosen. Har hoppat omkring obehindrat på kryckorna idag utan problem. Inga olidliga smärtor vid stående position.
Äter (2x Panodil + 1x Voltaren) x4 per dygn.
Så var man hemma igen. Det är inte mycket man kan göra själv när man är nyopererad. Skönt i alla fall att vara hemma hos Louise och Jakob och Elina igen. Det känns ganska bra i benet. Det enda som är jobbigt är sviterna efter krampen. Inget ont i själva knäleden. Ortosen är lite jobbig också, men det vänjer man sig vid efter några dagar/nätter.
Dagen har runnit iväg utan möjlighet till att ta igen förlorad sömn. Ronden vid 8, frukost, sjukgymnast som skulle instruera om övningar de första veckorna och om hur man går på kryckor, lunch 11.30 (potatis med skinkstuvning, betyg: 2 av 5), och sedan transport m h a sängrullande vaktmästare ner till Ortopedtekniska avdelningen för utprovning av riktig ortos (den man har första dygnet är provisorisk av enklare modell).
Ortosen skulle enligt ordination vara låst i intervallet 0-60 grader, men den modell jag fick hade bara lägena 0-50 eller 0-65 grader. Givetvis ställdes den in på 0-50 grader, vilket kändes som ett väldigt litet intervall. Bara att vänja sig. Efter att ha kollat med doktorn ändrade jag inställningen till 65 grader. Mycket bättre.
Strax efter kl 15 skrevs jag ut från avdelning 3B, ungefär 31 timmar efter att jag skrevs in. Jag uppskattar att jag spenderade fem av dessa timmar sovande (varav fyra under narkos).
Otroligt! Jag somnade nog ca kl sju! Klockan åtta kom doktorn och ville prata om operationen...
Sammanfattning av vad han sa: korsbandet lagat som planerat, yttre menisken var trasig och syddes ihop, två broskskador fanns (på lårbenet?). Den ena hade börjat självläka med någon form av ärrvävnadsbildning. Den andra skadan var större och en lös broskbit som flöt omkring i knät hade plockats bort. Broskskador är svårläkta och har dålig förmåga att läka. De hade använt en metod där man borrar små hål i benet för att stimulera tillväxt av ärrvävnad i det skadade området. Men man vet aldrig hur det går med sånt där tydligen. Finns risk att man får problem med artros på sikt.
Allt detta stämde ju ganska bra med bilden som magnetröntgen gav, så det var inte direkt någon ny information. Doktorn hade inte heller någon förklaring till min kramp under natten, men konstaterade att det var som det var och inte fanns något att göra åt det.
Frukosten har kommit. Jag tuggar i mig en macka med skinka och dricker lite mjölk. Sen tänker jag försöka sova en stund till. Det känns faktiskt bättre i låret nu. Musklerna i låret är fortfarande hårda, men smärtan har avtagit. Skönt. I själva knäleden känner jag i princip ingen smärta alls.
Ok. Nu är det morgon. Klockan är snart sju. Så här har jag spenderat natten: stående vid gåbordet, läsande min bok. Vid några tillfällen har jag försökt lägga mig, men värken växer direkt i styrka, och på ca en minut är det lika obehagligt att ligga ner som någonsin.
Någon gång efter midnatt kallade sköterskan på jourhavande läkare som kom upp och konstaterade att detta inte var en normal biverkning vid denna typ av operation. Han ordinerade en liten tablett (2 mg?) med Stesolid (enligt uppgift muskelavslappnande som skulle kunna få krampen att släppa och som skulle kunna göra mig sömnig). Om ingen effekt visade sig inom 30 min skulle jag få en likadan tablett till. Någon timme senare och efter 2+2+5mg(?) Stesolid ville de inte ge mig mer. Och jag kände INGEN effekt överhuvudtaget. Kunde lika gärna ha varit sockerpiller.
Så jag läste, kollade lite skräp på TV, gick på långsamma promenader i de tomma korridorerna, och försökte med jämna mellanrum förgäves lägga mig ner.
Nu tänker jag göra ett nytt försök att somna. Vet inte varför det skulle funka nu, men man är ju rätt trött så här dags...
Åt en macka och drack ett glas nyponsoppa vid 20-tiden. Skönt att det inte kom upp igen. Har en rumskamrat som fått en höftprotes inopererad, och han kräks upp allt han försöker få i sig. Skönt att slippa det problemet.
Det satans baklåret ger sig inte. Jag kan inte tänka på något annat än den molande värken. Jag har fått allt smärtstillande de tänker ge mig. Vid några olika tillfällen har jag blivt ombedd att klassificera smärtan på en skala 1 till 10, där 1 är ingen smärta alls och 10 är den värsta smärta man kan tänka sig. Jag har svarat att det kanske är en 5:a-6:a typ. Börjar inse att det inte är rätt svar för att få någon att göra någon ytterligare åtgärd. Har testat med att nypa mig hårt i armarna och andra delar av kroppen för att lura hjärnans smärtcentrum att inte lyssna på baksidan av låret. Det hjälper delvis, men är ju en rätt ohållbar lösning på sikt...
Har börjat inse att baklåret är i någon form av kramptillstånd. Det är stenhårt och ömt vid beröring. Instinktivt skulle jag helst av allt vilja böja benet maximalt och skaka lite lätt i musklerna på lårets baksida. Det finns dock ett problem med den lösningen. Benet är låst i ca 15 graders vinkel med den förbannade ortosen. Och om jag tar av ortosen och följer min instinkt så riskerar jag att spräcka den ihopsydda menisken. Inte acceptabelt.
Jag ringer på sjuksköterskan och ber att få ett sånt där "gåbord" som jag tidigare under kvällen använt när jag skulle på toa. Ett gåbord är som en slags rollator som man står upprätt vid och vilar underarmarna på ett "bord" någonstans i maghöjd. Gravida brukar gå omkring med såna ibland har jag hört.
När jag stått vid gåbordet några minuter stående så klingar molvärken av. FANTASTISKT!
Har blivit upprullad till min plats på rum 16 igen, efter att ha lyckats producera en halv liter urin i en flaska. De är alltid noggranna med det där efter en operation. Man måste pinka duktigt innan man kommer någonstans. Har något med att man varit sövd att göra. Jag var dock glad att vakna utan kateter och knädrän (i motsats till min förra knäoperation - ja, jag har opererat vänster knä för samma sak för länge sedan). Att dra en kateter ur urinröret är nämligen JÄVLIGT OBEHAGLIGT. Men inte lika obehagligt som det var när de drog ut det s k dränet ur knät förra gången. Det var FAN TA MIG VÄRRE ÄN ATT VIKA KNÄT ÅT FEL HÅLL.
I själva knäleden känns ingen smärta alls, men den molande värken i baksidan av låret moler på konstant. Och det blir allt mer irriterande. Dessutom trycker den obekväma ortosen rakt in i det ömmande baklåret. Det borde väl inte kännas så här med alla smärtlindrande preparat som jag har i mig?
Dimman börjar skingras. Tittar ner på benet och konstaterar att det sitter fast i en ortos - alltså: menisk ihopsydd och längre rehab. Tittar på klockan. Tio i fem. Känner en molande värk i baksidan av låret. Tänker att det nog är normalt vid ACL-rekonstruktion med s k hamstrings-graft.
Blev punktligt hämtad strax innan 12 av en vaktmästare som rullade ut sängen till hissen och körde ner mig till operationsavdelningen.
Blev överlämnad till en sköterska rakade mitt knä med en trimmer. Därefter några minuters väntan innan jag blev inrullad i någon slags förrum till själva operationssalen. En av de två narkossköterskorna uppmanade mig att byta säng. Tog ett sista kliv på mina (ändå nu faktiskt någorlunda fungerande) ben. Klev upp på operationsbritsen och konstaterade att det var en Tempur-madrass som var väldigt skön att ligga på.
Rullades precis in på operationssalen. En av sköterskorna satte en nål i vänstra armvecket och sa att nu skulle jag snart få somna. De pratar lugnt med mig och säger att jag ska tänka på något trevligt. Börjar tänka på Jakob och Elina... Känner mig väldigt dimmig...
Taxin hämtade punktligt i morse. Att åka en s k sjukresa mellan Kungsbacka och Varberg (45 km) kostar 40 kr (att åka vanlig taxi skulle kosta 800 kr). Sjukresor körs av vanliga taxibilar, men större delen av kostnaden subventioneras av landstinget. Bra för mig just nu, men vilka sanslösa kostnader måste dessa resor inte utgöra av landstingens budgetar?
Skrevs in på avdelning 3B och fick sängplats 4 i rum 16. Började läsa min nya bok vid niotiden.
Någon gång vid halv tio kom doktorn och informerade lite om proceduren och olika varianter beroende på vad han skulle hitta när han väl tittade in. Han avslutade med att rita en stor blå pil på höger ben och sa att när jag vaknar upp efter operationen så kan jag se direkt om de sytt menisken eller inte - om det sitter en ortos (stabiliserande skena som låser benet i en viss position) på benet så är menisken sydd, och jag kan räkna med en längre rehabiliteringsperiod.
Fick även en första laddning Panodil och Voltaren av en sjuksköterska.
För en stund sedan fick jag veta att jag skulle bli nedrullad till operation ca 11.50. Jag läser vidare i min bok.
Snart läggdags. Ska avsluta dagen med att tvätta mig med den decinficerande tvålen DesCutan. Har gjort det förr och vet att den är ganska otrevlig.
Läget med knät är att det mår ganska bra. Fortfarande lite svullnad kvar. Går ganska bra utan kryckor nu, vilket jag inte kommer att göra om ett dygn... Har packat en väska med godispåse, colaflaska och sista Stieg Larsson-boken (allt detta har Louise köpt åt mig, men hon hotade med att dra in boken - som levererades fint inslagen i paket - när jag med en snabb blick på paketet konstaterade "det är väl en Stieg Larsson-bok"). Hur som helst - jag var jätteglad för boken, har ju sett fram mot att läsa den ett tag nu.
Det brukar bli mycket väntan på sjukhus. Bäst att förbereda sig på det. Färdtjänsttaxin är bokad och ska hämta mig kl 07.10 imorgon.
Ooops. Det var nära ögat. Fick idag höra att kirurgen som skulle utföra min operation fått ett efterlängtat besked om att åka till Sydamerika och hämta ett adoptivbarn. Han åker på fredag och kommmer inte att jobba på torsdag...
Som tur var verkar det som att det fanns möjlighet att en annan kirurg tar hand om operationen. Det verkar verkligen bli av på torsdag.
Två veckor har gått sedan skadan. Har jobbat denna vecka. Har nästan släppt kryckorna helt nu, och använder dem bara om jag ska längre sträckor. Gången är dock fortfarande ganska haltande, men det går åt rätt håll. Några gånger när jag blivit lite för kaxig har det hänt att det hugger till i knät. Då blir man effektivt påmind om sin situation och återgår till ett mer haltande, försiktigt gångmönster.
I veckan kom också bekräftelsen på att operationen är nära förestående. Det blir redan på torsdag den 21/2. Fantastiskt! Och det verkar som att de ska göra alla nödvändiga ingrepp direkt (korsband och menisk). Annars finns det visst olika skolor som anser olika saker om hur tidigt efter skada man bör genomföra en korsbandsoperation. Jag är dock glad om de vill göra allt på en gång och att det blir så snart. Jag antar att det är motiverat med tanke på skadans omfattning. Jag hade givetvis hellre haft en lindrigare skada och väntat några månader, men när det nu är som det är så får man vara tacksam som fan att det verkar ordna sig ganska snabbt.
Nu gäller det bara att man håller sig frisk och att läkaren håller sig frisk etc... Mycket kan ju hända som gör att operationen flyttas fram.
Rörelseomfång: Sjukgymnasten (Louise) tycker att det ser bra ut. Bra sträckning och allt bättre böjníng. Jag har släpcyklat och fotpumpat flera gånger per dag hela veckan. Svullnaden är nästan borta.
Idag har vi dessutom haft släktkalas för båda barnen (Jakob fyller 5 idag och Elina fyller 3 om åtta dagar).
Nu har det gått en vecka sedan skadan inträffade. Jag har legat hemma i soffan med benet i högläge och knaprat Panodil och Voltaren och tittat på usel eftermiddags-TV. Man blir ganska trött på Dr. Phil efter några dagar... Jobbar visserligen på kontor, men har haft såpass ont och knät har varit svullet, och det har inte känts bra att sitta med benet nedåt under långa stunder. Så jag har hållit mig hemma.
Det bättrar sig dock för varje dag. Louise (min söta fru) är sjukgymnast och har ordinerat "fotpumpningar" och "släpcykling" så mycket jag orkar för att få ner svullnaden. Det verkar funka. I helgen ska jag nog testa om jag kan köra bil igen.
Rörelseomfång: kan nästan sträcka knäleden helt (men det gör ont). Kan böja kanske 100 grader.
Kan ta mig fram några steg utan kryckor, men det ser inte bra ut. Louise tycker att jag ska använda kryckorna ett tag till.
Har spenderat måndagen på Varbergs sjukhus. Åkte färdtjänst ner dit kl 9 i morse (kan ju inte köra bil själv i det här tillståndet). Det var lugnt på akuten, och jag fick ganska snabbt komma in och träffa läkaren. Samma undersökning som i lördags, och samma dystra prognos. Vanlig slätröntgen (heter det så) visade ingenting. Ett återbud på magnetröntgenkameran under eftermiddagen gjorde att jag blev kvar mer eller mindre hela dagen. Att få en sån chans (magnetröntgen akut) tackar man inte nej till. Det är rätt lång väntetid på att få göra såna undersökningar, och jag var glad att det kunde bli gjort direkt.
Passade på att få något i magen också. Någon sorts överkokta pastafjärilar med grönsaksstuvning. Betyg 1 av 5.
Vid tretiden var det dags för MR. Man ligger med hörselskydd inne i en superstark magnet. Det knackar och låter som fan. Ca 25 minuter ska man ligga helt still med benet fastspänt. Man hinner få rätt många tvångstankar under 25 minuter. Men det var bara till att stålsätta sig.
Någon timme efter MR kom domen. Främre korsband av, yttre menisk skadad, inre sidoledband skadat, någon form av tryckskada på lårbenet och en lös broskbit som simmar omkring inne i knäleden.
Läkarna bedömde skadan som såpass allvarlig att det var motiverat att operera relativt snart. De skulle återkomma med en kallelse per snigelpost.
Dagen efter skadan. Knät är inte jättesvullet, förmodligen tack vare den utmärkta akutbehandlingen med hård lindning och kyla. Natten var ganska smärtsam. Har fått plocka fram ett par gamla kryckor. Kan inte stödja på höger ben överhuvudtaget.
Skadade mitt högerknä rätt rejält idag i en basketmatch. Så här gick det till: Vi var ett gäng som skulle lira lite olika bollsporter på skoj. Vi började med handboll. Körde väl det i ca 30 min innan det var dags att byta till basket. Efter 15 minuters spel kontrade motståndarlaget mot oss. Till vänster om egen korg hoppade jag upp för att blocka motståndarens (deras längste gubbe...) skott. Missade täckningen och vid landningen så gav högerknät vika under mig under ett ljudligt knakande. Det gjorde ONT, och jag fattade direkt att något var allvarligt fel.
En i gänget är ortoped(!) och var snabbt framme med ispåse och bandage. Men det var färdigspelat för min del. För lång tid framöver gissar jag.
Ortopedkompisens initiala undersökning visade trolig skada på främre korsband, inre sidoledband och förmodligen också någon form av meniskskada. Vi bestämde att jag skulle söka mig till akuten på Varbergs sjukhus på måndag morgon för att få en grundligare undersökning.
